Allt forslades till en början med hästkraft mellan Karungi och Haparanda/Torneå eftersom järnvägen inte var färdigbyggd. Postmängden var ofantlig. 10-15 hästlass post per dag kördes mellan järnvägsstationen i Karungi och Haparanda, för vidare befordran till Moskva, London, New York, Tokyo, Berlin och andra håll över världen. Rekordet lär vara 13 ton post på en dag. Postkontoret ”Karungi utrikes” fick hastigt inrättas och flera växlingskontor för utländsk valuta startades. Grand Hotell i Karungi byggdes, liksom Café Continental och flera andra brädkåkar med eleganta namn.
Flyktingströmmen från och till Ryssland kunde i början av krigsåren vara mer än 500 personer om dagen. Hästtransporterna drog till sig folk från när och fjärran och daglöner på 14kr om dagen var inte ovanliga. Berg av varor fyllde älvstranden i Haparanda och senare hela stationsområdet när järnvägen blev klar till staden.
Ett myller av folk,slammer och buller från vagnar och kärror, skrik och rop, fyllde trakten i flera år. Utöver alla dessa transporter smugglades det vilt. Guld, pengar, salvarsan (ett medel mot syfilis), febertermometrar, morfin, socker, vapen, människor, böcker, metaller, oljor och annat passerade gränsen olagligt och en del ortsbor grundlade sin senare affärsverksamhet eller rörelse med smuggelpengar och det fanns också folk som blev ruinerade på kuppen.
Haparanda med sina mindre än tusen invånare förvandlades till en hektisk plats. Under krigsåren växte antalet tullare till 127 st i Haparanda. Tullpersonalen i Karungi var över 50 man. Posten hade mer än 50 vaktmästare och speditörsfirmor växte upp som svampar. Firman Karl Boström hade 122 kuskar i Haparanda, 200 i Torneå, personal i Karungi, allt som allt ca 400 personer.
Många tjänstemän som officerare, poliser, veterinärer, bankfolk behövdes också för att klara ruljansen, liksom sjukvårdsfolk, rödakorspersonal och hotellpersonal. Ovanpå detta samlades i stan uppköpare, pantlånare, förmedlare, smugglare, värvare, bondfångare, provokatörer, agenter, horor, frikyrkopräster, lönnkrögare, kortspelare, lånehajar och allt möjligt löst folk som drogs till kaoset som flugor till en sockerbit.
Flyktingströmmen byttes senare ut av krigets offer. 65000 sårade och invalidiserade krigsfångar utväxlades mellan Ryssland och Tyskland genom Haparanda. Revolutionen i Ryssland satte på kort tid stopp för flödet. 16 miljoner rubel i guld, var en av de sista transporterna från Ryssland som passerade.
Efter kriget återstod uppgörelsen mellan de vita och röda i Finland vilket utvecklades till ett blodigt inbördeskrig med grymma förbrytelser från båda sidor. För Torneåtraktens del blev slutstriden mindre dramatisk än på många andra håll. Den Ryska garnisonen i Torneå, ca 500 man, grupperad vid järnvägsstationen, gav upp efter en strid där nio finnar och nio Ryssar stupade den 6 februari 1918. Hela den striden startades förmodligen av misstag på grund av några vådaskott. Ryssarna hade redan innan försäkrat att de inte skulle göra motstånd. Dagen därpå avrättades 6 ryska krypskyttar offentligt. Torneå röda garde, ca 200 man, som hade sitt högkvarter i det nybyggda Folkets Hus, gav upp utan strid.
Dramatiken och kaoset tog slut och livet återgick sakta till normala gängor, men inte tillbaka till vad det en gång varit. Finland var självständigt och slut var tiden då ryskt gendarmeri med kosacker bevakade gränsen och det blev åter lättare att umgås över älven. Det skulle ändå dröja länge innan man fritt kunde passera över gränsen. Kriget var slut men smugglingen fortsatte och tullstationerna stod länge tätt längs byarna efter älven och passkontrollerna vid gränsövergångarna fanns kvar i tiotals år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar